varför stoppar man sig själv när man egentligen vill säga och göra mycket mer än man vågar? är det just för att man inte vågar? för att man är lite sådär småfeg och medelsvensson och inte ska "komma här och våga saker"? eller är det för att man inte ska göra saken man egentligen vill göra men inte vågar? bara för att man inte ska göra det? för att det inte är "meningen" att man ska göra det?
inte vet jag. men jag tycker jag är rätt modig och gör mycket mer än jag egentligen vågar. är jag konstig då? för att jag gör detdär jag egentligen inte vågar och inte har något stopp? (i vissa fall gör inte ens jag saker jag inte vågar. men jag gör mycket ja inte alls vågar). rör jag runt i "saker som inte ska hända"-grytan eller är det meningen att just jag ska göra saker jag inte vågar? (för livrädd är jag och hjärtklappning till tusen har jag. men det låssas jag inte om! biter ihop och kallsvettas).
nu när jag tänker efter så skulle jag aldrig våga göra endel av de saker jag gjort. men jag har gjort det! blir helt nervös och hjärtat slår fort nu när jag bara tänker på det jag gjort. HUR vågade jag? shit! mycket med hjälp av flickorna och min envishet och "äh, det är väl inte så farligt"!
aah men, hursomhellst. det spelar ingen roll. jag är glad nu ATT jag gjort det jag gjort! otroligt glad faktiskt. och det är kanske det som är belöningen för att göra saker man inte vågar? att man kan bli otroligt glad och nöjd efteråt! (om inte allt går åt skogen innan vill säga... :D )
(observera att många av mina texter är skrivna med ett stort mått självdistans men även självgodhet...)
1 kommentar:
att man inte vågar vissa saker är nog sunt.
så länge man kan godta anledningen till att man inte vågar, så ska man nog inte göra det.
är anledningen däremot fjantig, behöver man nog inte bry sig om att våga/intevåga.
självgodhet is the shit.
DU är bra!
Skicka en kommentar