drakfrukt må vara snygg. men ack så äcklig!

det skulle liksom inte räcka till att försöka uttrycka känslor i ord. så jag skippar det. det kommer inte heller något rosenrött, sötsliskigt eller gullipluttigt. neh, för det har vi förkastat, hånat och fnissat åt. (ja, det var fler än jag som fnissade under den gångna veckan. det tyckte jag var roligt).

en sång ringde i mitt huvudet när tåget rullade ut från göteborgs centralstation 13.02 idag torsdag den 29 januari 2009. med trötta ögon, knakande axel och en slående känsla i magen av att jag gjorde något helt fel satte jag mig tillrätta och "sjöng" hela låten i huvudet..

Trams coming in, there's wind from the sea. But I don't feel cold, it's not shivering me, and I thought I didn't like this city but I've changed. Pass the place were I lived in 2002, and I can see the square close to my old school. In the middle of Northtown, just feeling good, did not think I liked this city. Thought I, thought I hated this city but, Gothenburg I came back to you. Now you be nice to me, then I'll be nice to you, Gothenburg I thank you. You gave me someone to love, and I really owe you! -Maia Hirasawa-

nu hemma i småland. efterlängtad syster och dotter har efter en LÅÅÅNG vistelse (på en vecka) i staden västerut återigen återfunnit sig i hemmets lugna vrå i huset på tallbacken. men snart går tåget tillbaka! (hurra)

leriga vantar, kikärtor och blöta pussar

i galonklädda overaller tulltar småttingarna fram som tjocka korvar. vaggar hit o dit och snubblar fram ute på gården. rammlar för minsta lilla och gnyr där de ligger på marken o inte "kan" komma upp. (visst, de är ganska osmidiga. mycket tyg och sen plast över. som i en påse full med tyg o sen ett barn längst in.) som en sköldpadda på rygg ligger de o sprattlar och gnyr. "du kan själv" och "försök" är vad man säger. hur ska de annars lära sig? vantarna är uppdragna över armbågarna på dem och ändå ramlar de av varannan minut. lera fastnar överallt. inte bara på vantar overallarmar och ben, utan även i ansiktet, håret, mössan, och i olika skrymslen och vrår som det bara inte KAN komma in lera i. där. precis där letar det sig in. suck. blött o geggigt. usch!

någon nyser vid matbordet. en annan klappar mig på kinden med samma hand som nyss torkade bort överflödig mat ur mungipan. en tredje kallar mig "dumma" och en fjärde springer runt, runt, runt, runt, runt, runt när vi ska gå ut i hallen och klä på oss ytterkläder. en femte gör sig lealös och slappnar av i varenda muskel hon har när jag ska ta på henne kläder. en sjätte blänger på mig och säger "neeheee" när jag säger att barnet ifråga ska sluta slåss med pinnar. en sjunde drar försynt i min tröja och mummlar blygt mot golvet "sittaidittknäääh?" en åttonde är blank av svett o ber om vatten efter "rallyracet". en nionde hoppar från en kökspall ner på mattan (jag-menar-bubbelpoolen) och den tionde kommer mot mig med uppsträckta armar och ropar "saaaaaaaraaaaaah" och ger mig en stor blöt puss på kinden o piiiiiper av glädje över att träffa mig. - då. precis då så älskar jag jobbet och vill inte byta bana. men vid närmare eftertanke är detta inte min grej. ett år. sen så kommer jag nog vara nöjd!

är

neh, detta funkar inte. orden gör inte som jag vill. meningarna blir konstiga och jag har skrivit om detta inlägget tusen gånger. men nej. det går inte. är inte som jag brukar. jag bara är. uppochner, ut och in. lite mer konstig än vanligt. men så är det och jag tycker om det! -att bara vara!

I'm a cuckoo!

oh hej o hå! resan blir inte direkt som planerat. jo, den blir av, men innehållet blir lite mer varierande.. C ringde från LM och berättade att Ci och S är sjuka. hopp. inte mkt att göra utan att säga att man kan jobba. eftersom 2 personal klarar inte av 16 barn själva. det är liite väl krävande. känns inte så roligt bara, att behöva jobba just detta veckoslut. jag hade ju planerat annat..! menmen. är man dagistant så är man. är ju faktiskt anställd hos dem!

men VE och FASA jag ska ringa mrs M. hyresvärden.. var verklien jättemycket fel i mitt kontrakt. bla. är jag (enligt dem) född 1984. och beter Josefine B (precis som tjejen som bodde där innan! KONSTIGT). hm. måste antagligen knalla dit i morgon efter jobbet o säga hejhejhallå.. är inte så sugen på det. men hur surt det än är att bita i det äpplet så måste det göras.. mumsmums!

over and out! wiiiho! här ska packas! :D

VA?!

idag har jag blivit förvånad många gånger! förvåning nummer ett var att det var mer snö ute, (som har börjat töa bort igen). "Va?! ja som verkligen inte trodde det skulle snöa i natt".

förvåning nummer två var att jag missade bussen. jag som inte brukar vara tidsoptimist cyklade 2 min innan bussen skulle komma och hann så klart inte med. "VA? missar JAG bussen?!"

förvåning nummer tre kom som ett brev på posten. (bokstavligt talat) brev från hyresvärden med en MASSA konstigheter som ja inte kunde begripa mig på "VA? hur kan min lägenhet krympt från 49 kvadratmeter till 46?! och jasså? bor jag i Växjö? jag som angav postadressen Eksjö...."

förvåning nummer fyra var ett sms från fillidutten. de tog inte bort hennes tandställning i Nässjö fasten hon ska opereras i Jkpg morgon. och tar de inte bort rälsen kan de ju inte operera "VA?! vad är detta? har inte tandhälsovården NÅGON form av kommunikation mellan de olika klinikerna?"

förvåning nummer fem. mina muffins. samma sort, två olika smetar men med samma ingredienser, samma värme i ugnen, samma gräddningstid ALLT var samma. ändå blev resultatet "VA?! varför är denna plåten med muffins typ "frasiga" uppepå medans de andra är mer "stunnsiga"?! högst konstigt!

förvåning nummer sex kom inte som ett brev på posten, utan på e-mailen. betygen från komvux. inte alls vad jag hade förväntat mig! "VA? hur kunde ***** få MVG i Psykologi A och inte jag som var bättre och gjorde alla våra inlämningar vi hade tillsammans?! :'( besviken!!!!!!

förvåning nummer sju, en glad förvåning "VA?! oj! solen skiner!" det var ett tag sen sist. alltid lika roligt när man ser att det finns något ovanför molnen!

förvåning nummer åtta är den sak som förvånar mig mest. jag är helt borta. tänker inte normalt. fungerar inte normalt. sover konstigt, drömmer SJUKA drömmar om sjukhus och någon form av systembolag i typ Ukraina där ellen o jag mötter lillebror titus. virrvirr. inte för att drömmar brukar vara vanliga. men detta är utöver det "normala".. "VA?! håller jag på att bli ännu mer knäpp?"

dagens visa - huvudet i sanden - familjen

sara goes arbetslös (dag 1)

precis detta hände mig idag. att jag åt ett klistermärke. fast på ett päron. som jag hade skivat i skivor. ganska klantigt att äta upp det då... upptäckte när jag tog en päronskiva att det var en liten bit klisterlapp där. då tog jag bort den och tänkte "puuh, va bra att ja såg den innan ja började äta, för det är ju så äckligt att få skräp i munnen". sen tog jag bort lite klistermärke från en annan skiva o sen letad jag o letade efter den tredje o ev fjärde bitarna. men neheeedå. ingenstans så. jag har alltså ätit klistermärke. mums mums! och återigen tänker jag tanken "VARFÖR dessa klistermärken på frukterna?!" (har någon ett bra svar så leverera gärna det omgående)

dagens visa: 2006 - Hello Saferide (gått på repeat i stortsett sen jag vaknade) dagens impuls: köp av tågbiljett till göteborg på onsdag. dagens rätt: frukt! frukt! frukt! (alla former, alla storlekar, alla smaker). dagens fulaste låttitel: My life would suck without you - Kelly Clarkson (dålig låt också förresten). dagens väckarklocka: monccan från götet ringde, "trevlig" som vanligt och berättade att allt var klart. (okej. kändes ju bra och roligt. men det känns inte så kul att veta att hon inte ÄR sådär trevlig som hon är i telefon..) dagens syssla: allmänt tråk, pyssel o fix. inget nödvändigt egentligen. dagens upptäckt: att jag äger verktyg. (skruvmejslar och dylikt. bra att ha!) dagens tråkigaste: idéfattigdom.

snillen spekulerar

"OJ snacka vadmuskler!" jag knuffar frida i sidan och armbågen o nickar mot några orienterare som kliver med sina älgaben framför oss. "vadå?" hon ser undrande på mig samtidigt som hon tar ut några hårstrån ur munnen "blääh, ja ogillar väldigt starkt att ha hår i munnen" fnyser hon och fortsätter "vadmuskler? vem?" "Orienterarna! han, men shorts.." jag nickar mot killen som går i mitten av de tre orienterarna framför oss. "OJ! ser helt stenhårda ut!" vi stirrar på vaderna framför oss när vi går uppför trappan till matsalen.
"hmm.. frida? varför har orienterarna så små rumpor för? är det för att de springer hela tiden?" "aah, det borde vara så.. hum.. undra om de är hårda...?" "va? va sa du?" jag är helt inne på skolmaten och kikar på de rå-rivna morötterna med blandade kännslor. "men, rumporna? kan.. inte du känna...?" "jovisst! vad ska jag säga? ursäkta kan ja få klämma lite på din rumpa för vi gör en undersökning om orienterares hårda rumpor?" "iiiihihihihih" frida kniper ihop ögonen o skrattar.

en mattant kommer med en hög tallrikar och en av orienterarna backar på mig lite. "var den hård?!" frida viskar flinande och nyfiket i mitt öra och tittar sen på mig, väldigt förväntansfull. "VA?!" "hans rumpa! var den hård?!" "men skärp dig frida! jag backade ju in i dig för att han inte skulle behöva backa in i mig så mycket" "jaha.... (tyst paus) ...var min hård?! "ööh, va?" "ja, min rumpa?" "DIN rumpa sitter på andra sidan av din kropp, kan ju inte ha känt det nu, men javisst, klart att den är!" vi skrattar alldeles för högt för vad som är socialt tillåtet i en matsalskö och lassar sen upp morötter på varandras tallrikar. fast att vi vet att frida kommer gnälla att de fastnar o rälsen o att jag kommer gnälla o säga att hela morötter är mycket godare.



(gällande titeln på detta inlägg så finns det en alternativ titel:
"Året var 2005 när vi gick i ettan på gymnasiet")

ett knippe kärlek!

i skydd av filtar och kuddar satt vi i soffan och pratade som bara nära vänner kan. om allt och inget och mycket direkt ur hjärtat. mycket flum (tex. *doohDOOH*) och en hel del allvar! ibland, även att vi pratar om allt, behövde en del ta skydd under en filt för att "klara av" att prata. fnissfniss och babbelbabbel. oerhört tjejiga och glada, men ändå spända för framtiden all tre. "hur ska det bli när...." var en fråga som ställdes mer än en gång under kvällen. men vi kom nog aldrig fram till ett bättre svar än "jaaadu... jag vet inte.." eller "...det blir ju bra..."

sen mitt i allt kom ju självklart föräldrar och stor lillebror hem och vi fick börja använda "kordord" när vi pratade. något F o jag är vana vid. (och H klarade av det bra tycker jag!) det enda kordord vi egentligen använde var "vederbörande" och det räckte. detta myntades efter att jag kom på att föräldrar har en förmåga att vara öron på ben som går runt och lyssnar en trappa upp. (fast de "veeeeerkligen inte gör det" om man skulle fråga dem/en av dem.) men ja tror de fattade lite ändå. inte vem de handlade om. men själva grejen. ATT det handlade om något/någon/några. och det gör ju ofta saker man pratar om. handlar om något/någon/några alltså...

"du säger du är stark. att du varit igenom dethär förut. du kommer fortsätta, finns inte mycket mer att säga nu. vi två hör hemma i ett rum med inga andra.... och något säger mig att du kommer bli borta en lång lång tid!
- Håkan Hellström-

"I am the ONE and OOONLYYY""

hoppa, skriksjunga, dansa, städa och SKRATTA åt roliga saker ja hittar i mina gömmor. (tex. brev, kort från lågstadiet, citat i matteböcker från gymnasiet..)

galet tokig dag! FULL med energi och mår så bra! iiiiiiiih! *hopphoppskuttskutt*

bitter verklighet.

Sympati är en känslomässig samhörighet med en annan person. Ofta innebär det att en person upplever ledsamhet, inte på grund av egen bedrövelse utan för att någon annan person som denne är välvilligt inställd till är ledsen
- Wikipedia -

jag är sån. oerhört sympatisk. fick sluta skriva ett arbete om ungdomskriminalitet en stund för när jag kom till "eventuella orsaker"så blev ja så arg och ledsen eftersom både barnmisshandel och incest dök upp som exempel på orsaker till varför endel hamnar i kriminalitet. och istället för att skriva så började jag fundera ut hur man skulle kunna hjälpa alla barn som har det så.
och efter en liten "varför-är världen-så-hemsk-och-orättvis-gråtstund" så slutade jag vara arg.
och som någon gammal och vis människa sa "svårt att rädda världen. men lite i taget så.." och det är ju faktiskt så. jag kan inte rädda världen hur mycket jag än vill.

livet leker!

dagen idag:

sov morgon, god frukost, få skjuts in till skolan, lämna in en hel hög med färdiga arbeten o få reda på att jag bara hade EN sak kvar istället för 3 som jag trodde! (GUTTANS) sen träffa Vanessa och tjôta en massa om allt och inget! (o nu när hon kommer hem till eksjö så flyr alla fältet. inte för att folk vill slippa Vanessa utan för att alla börjar få jobb härochvar och flyttar iväg.. surt!)

vi hann med en sväng till gymnasiet där vi träffade den bästa läraren någonsin! C är verkligen helt underbar! så vi "skvallrade" lite med henne och M en stund. -trevligt!

en rolig sak var också att vi träffade "mannen" som myntade uttrycket " SAAAARAAAAAAAAAH"

där snackar vi social människa. hej vad han kan prata!

efter en sväng på nya apoteket tigern (come to eksjö we got lions. och nu även en tiger! tänka sig. både lejonet och tigern... mycket apotek åt folket! -TVÅ apotek åt folket. hurra hurra...)

ja, till saken. på apoteket upptäcktes det att det finns ANNAT "mun-flour-skölj" än det äckliga jag haft. så jag bytte minsann! (lugn bara lung ellen, det är lika mycket fluor i detta, så min tandläkare blir nog inte så värst arg på mig.)

sen var det dags att åka hemåt igen.

en bra dag!

lite mer konkret?

"åååhmen, här ligger jag o ler som en annan groda"
"men, grodor är vi ju allihopa"
-Sara och Frida-

(idiotförklaring: "att le som en groda" = att le så mycket att mungiporna nästan är uppe vid öronsnibbarna. -med stängd mun).

If you knew my story word for word.
Had all of my history.
Would you go along with someone like me?
-peter bjorn and john-

säger det igen. "vart tjyven ska detta barka hän?"

*ler som en groda* (käranån)

små lätta moln

varför stoppar man sig själv när man egentligen vill säga och göra mycket mer än man vågar? är det just för att man inte vågar? för att man är lite sådär småfeg och medelsvensson och inte ska "komma här och våga saker"? eller är det för att man inte ska göra saken man egentligen vill göra men inte vågar? bara för att man inte ska göra det? för att det inte är "meningen" att man ska göra det?

inte vet jag. men jag tycker jag är rätt modig och gör mycket mer än jag egentligen vågar. är jag konstig då? för att jag gör detdär jag egentligen inte vågar och inte har något stopp? (i vissa fall gör inte ens jag saker jag inte vågar. men jag gör mycket ja inte alls vågar). rör jag runt i "saker som inte ska hända"-grytan eller är det meningen att just jag ska göra saker jag inte vågar? (för livrädd är jag och hjärtklappning till tusen har jag. men det låssas jag inte om! biter ihop och kallsvettas).

nu när jag tänker efter så skulle jag aldrig våga göra endel av de saker jag gjort. men jag har gjort det! blir helt nervös och hjärtat slår fort nu när jag bara tänker på det jag gjort. HUR vågade jag? shit! mycket med hjälp av flickorna och min envishet och "äh, det är väl inte så farligt"!

aah men, hursomhellst. det spelar ingen roll. jag är glad nu ATT jag gjort det jag gjort! otroligt glad faktiskt. och det är kanske det som är belöningen för att göra saker man inte vågar? att man kan bli otroligt glad och nöjd efteråt! (om inte allt går åt skogen innan vill säga... :D )

(observera att många av mina texter är skrivna med ett stort mått självdistans men även självgodhet...)

en dag som idag som idag.

vad vill du? men kom då! jag är ju här och väntar på dig!
-markus krunegård-

inte utsövd. men inte trött.
inte glad. men (absolut) inte ledsen.
inte på G. men inte otaggad.

neutral dag. som ska utvecklas och bli en bra dag! gårdagen var turbulent utan att egentigen vara det. lite stress och mycket väntan. medmänniskor att tycka om eller att störa ihjäl sig på. igår nöjde jag mig att tycka om. fanns egentligen inget att vara irriterad på (förutom min obefintliga självdiciplin). det var en bra dag! med trevlig sovmorgon, yoghurtfrukost, solsken, telefonsamtal från lägenhets-monica, att åka tåg (var faktiskt riktigt roligt igår, jag mådde så bra!) och sen hemkomst. + en rolig tant på tåget..
en otroligt bra dag var det igår. och med tanke på det blev dagen idag genast mycket bättre! nästan så jag måste ändra "inte glad" till OTROLIGT glad. men jag gör inte det. för det skriver jag ju här.. eh, nu blev detta bara virrigt o flummigt. men skitsamma.. jag sitter o egentligen o skriver ett arbete i Psykologi B, så vad hade jag förväntat mig..? flummflumm....

nu är timman en klocka förmycket

jag gjorde upp en eld för dig. nu brinner hela skogen...
det snurrar i min skalle! -familjen-

sökandet med lykta o lampa (eller hur man säger) är avslutat. den andra mars packar jag mina pinaler och flyttar till staden i väster. mitt nya tillhåll är på 49 kvadrat och katten kommer vara osynlig. eller heta pelle. pelle kommer nog inte kunna röra sig. för han kommer inte leva. bara vara... med mig!

emma o emil sitter på varsin stol. de är faktiskt stora nu. fötterna har de uppe på sätet, för deras ben är så korta att de inte ens sticker utanför kanten. inte emmas i alla fall. emils ben är lite längre. han är ju storebror och allt. hur-som-hellst, korta ben eller inte, - stora är de. och att sitta själva är något de minsann kan. det krasar och mummsas när de tuggar i sig chipsen mamma lagt framför dem på de nerfällbara borden. det "lotta-ruffsigt" huvudet (som inte tillhör mig, utan emma) sticker fram från alla vinklar och vrår på stolen snett framför mig. det kikas o fnissas, tittas fram o göms. men det är inte roligt hur länge som helst och jag får resten av resan avnjuta ljudet från flera avsnitt ur "Bamse" samt en "speaker-röst" från emils nhl-spel på hans lilla Ps2 (eller vad det nu är). lintottarna förgyller resan med sina fniss. i alla fall för mig. att många irriterar sig på dem märks. men inte jag inte. jag njuter fulla drag. glada barn kan man inte få förmycket av!!
--------------------------------------------------

I got to got to go, I can't be with you tonight -alice in videoland-

barabass eller barbara? (aaaaaah WHAAAAT?)

honus vänder sig till E och säger:
"men hallå? vi skrattar åt Sara nu, då kan du ju inte skratta åt din mobil" (eller åt vad A skriver)

så fungerar vi i vårt lilla gäng. vi skrattar åt varandra. men honus menade inte riktigt så som hon sa. vi skrattar åt oss själva och tillsammans med andra. bjuder på oss och varandra. så som det ska vara. vi skrattade åt rallie också. han hade ett eget litet föredrag om frigivningen av "barabass", eller hur var det? "barbara?" antons förslag på vad personen hette var: "eeeh, jaaa, men den där elefanten? eeh, babar?" och honus bidrog med "......barbapappa?"
och tänk allt detta på Värnska. då ord som: sickt, tragic corner och mytta förekom flertalet gånger i varje mening.

liten ordlista:
sickt - sjukt
tradgic corner - tragiska hörnet (där Svahn ofta hänger)
mytta - att medvetet ljuga (alltså det en mytoman gör, "myttar" eller "att mytta")
värnska - språket som talas 1,5 mil Sydost om Eksjö.

ska det aldrig ta sluuut?

"Ångest utlöses ofta av svåra lifssituationer eller stress.
Enligt det biogoliska synsättet är det framförallt ärftliga faktorer som ligger bakom panikångest, fobier och tvångssyndrom. Det finns studier som tyder på att risken att få någon av dessa problem är större om en nära släkting lider av det."

- ur boken "Psykologi" av Katri Cronlund -

vad den psykoanalytiska-, behavioristiska- eller kognitivateorin har att säga får ni ta reda på själva. om ni vill. jag måste. ska skriva om fobier o jag vill inte!
eller, vill och vill. det är ändå rätt intressant när jag väl tänker på det. men att behöva fördjupa mig o reflektera hit o dit känns så flummigt. och att sitta och analysera min egna "grodfobi" käns konstigt. men jag har kommit fram till att min fobi är "inlärt beteende". jag har alltså lärt mig att det är äckligt/otäckt/hemskt med grodor o paddor! huuuuuh!

det kliar i hela kroppen. känns som blodet åker åt fel håll, ögonen gör ont och jag kan inte sitta still. knyter handen o sen sträcker ut fingrarna så mycket som det bara går. flera gånger. försöker få fingrarna lite mer rörliga men de är kalla och stela och vill inte. de strejkar precis som resten av kroppen. ett tvärt "NEJ".
suck, det går inte...
men neej, nu har jag bestämt att det inte går också. nu kommer det bli ännu svårare! går ett varv i rummet. bläddrar lite förstrött i några papper. -bara för att. sätter mig vid datorn igen och slår upp boken. läser en stund o kliet i kroppen är tillbaka. jaha? när hade jag tänkt göra detta då? kommer ju aldrig bli klar om jag inte börjar nu. SÅ. nu har jag skrivit en korfattad inledning och en underrubrik. färdig för idag? kanske inte. ska skriva lite mer om "uppkomst av ångest" ur de olika synsättens vinklar och vrår. (det är nu man gärna får rädda mig/döda mig/hjälpa mig). sen får jag vara klar för idag.

-slut på gnället! over and out!

kalla mig

Så simpel som jag är, kan jag inte förstå, hur ska jag bära mig åt.
- Vapnet -

o igen är jag där. jag förstår inte hur ja ska bära mig åt. men äh. det löser sig! det vet jag ju!
på tisdag efter lunch så drar yster och jag väster ut. och på onsdag
ska jag ta 11an eller 7an ut och kolla på lägenheten.
som f hade sagt i denna situationen:
-jag kan ju inte "såntdär".
för så är det med flera saker just nu. jag kan inte "sånthär".
men flaggan är hissad, hjulen går på högvarv och det är bara att hänga på!
det är nu allt händer och det är ju för och av mig det händer...

känner mig som åsnan i shrek efter att ha kommit på att han inte har någon känsel i tårna och sen upptäcker att han "don't have any toes"
alltså jag är lite ängslig för mig själv.. för att jag inte vet vad ja ska göra med saker o ting. men det löser sig.

bara jag får den kramen jag behöver!

nytt o frächt!

mor och jag satt i bilen utanför stationshuset i nässjö och väntade på att syster skulle vinka av m. från huset på andra sidan gatan kliver en medelålders kvinna ut på trottoaren med sin lilla svarta dvärgpudel. jag tittar på den o funderar lite. vänder mig om till mamma och säger:
"varför vill man ha en såndär larvig liten tönthund för?"
mor tittar ut och synar kvinnan o pudeln. vänder sig sedan till mig och säger:
"för att man vill ha makt över någon..."

jag höll på att dö! skrattade så jag fick ont i magen!
men nu vet jag att folk inte har små hundar för att de är söta, eller för att de är sällskap, eller för att det är roligt att träna dem eller något sånt.
utan de människorna som har små hundar är maktgalningar helt enkelt! eller i alla fall människor som känner att de måste ha makt över något...

förresten, nytt år, ny blogg som man brukar säga. (eller hur det nu var?)