Efter 21 dagpass på drygt 1 månad börjar jag bli mör. Trivs verkligen med att jobba natt, i alla fall nu när vi har stängt halva avdelningen och är bra med natt-personal. Men de senaste två nätterna har varit tuffa. Trött så in i norden. Ont i ögon, nacke och lite gastrit-känningar. Att jag idag vaknade innan lunch av ett knippe blåljus-fordon som pep förbi huset och sedan har lyssnat på åsk-muller resten av eftermiddagen och därmed inte sovit gör det hela bättre. Men slut på trött-gnället, nu är det 1 natt kvar sen är jag ledig 1 hel vecka. Fick ledigt pga M farbror ska begravas på fredag. Jobbade egentligen natten mellan torsdag och fredag men kunde få ledigt för att följa med dit. Inte det roligaste, men en del av livet.
I natt fick jag så fin bekräftelse av en patient att all trötthet i världen sköljdes bort. Patienten var väldigt förvirrad, arg, paranoid, orolig och ångestfull. Var helt säker på att sjukhuset var ett fängelse och att jag var sjuksköterska kunde inte stämma, en sån liten flicksnärta kunde minsann inte vara utbildad. Nähänä. Mycket trugande, handhållande, kramande, tröstande, ett par lugnande tabletter, nyponsoppa och radio-lyssning senare så kom patienten ur sitt konfusoriska tillstånd och tittade upp på mig och sa: "Är du alltid såhär rar? Ni som känner mig vet att jag har ett ordentligt humör och kan lätt bli arg och upprörd. Fick mycket skit kastad på mig i natt och fick ducka för de elaka orden som bitvis haglade i rummet men på jobbet är jag professionell och får inte bli arg på patienten. Svarade patienten att jag är nog ganska "rar" men att jag kan bli arg när det krävs. Patienten kikade på mig och sa "men jag som varit så elak hela natten, det kanske hade krävts att du varit lite arg på mig, men jag är glad att du bara varit rar". En mardrömsnatt för den stackars patienten som var helt säker på att allt som hände var en mardröm bara att hon var vaken och såg hajtänder överallt. Tur att jag var rar. Heja mig. Har nog valt rätt yrke ändå.
Nu: Sista natten på en vecka. In i kaklet!
