i skydd av filtar och kuddar satt vi i soffan och pratade som bara nära vänner kan. om allt och inget och mycket direkt ur hjärtat. mycket flum (tex. *doohDOOH*) och en hel del allvar! ibland, även att vi pratar om allt, behövde en del ta skydd under en filt för att "klara av" att prata. fnissfniss och babbelbabbel. oerhört tjejiga och glada, men ändå spända för framtiden all tre. "hur ska det bli när...." var en fråga som ställdes mer än en gång under kvällen. men vi kom nog aldrig fram till ett bättre svar än "jaaadu... jag vet inte.." eller "...det blir ju bra..."
sen mitt i allt kom ju självklart föräldrar och stor lillebror hem och vi fick börja använda "kordord" när vi pratade. något F o jag är vana vid. (och H klarade av det bra tycker jag!) det enda kordord vi egentligen använde var "vederbörande" och det räckte. detta myntades efter att jag kom på att föräldrar har en förmåga att vara öron på ben som går runt och lyssnar en trappa upp. (fast de "veeeeerkligen inte gör det" om man skulle fråga dem/en av dem.) men ja tror de fattade lite ändå. inte vem de handlade om. men själva grejen. ATT det handlade om något/någon/några. och det gör ju ofta saker man pratar om. handlar om något/någon/några alltså...
"du säger du är stark. att du varit igenom dethär förut. du kommer fortsätta, finns inte mycket mer att säga nu. vi två hör hemma i ett rum med inga andra.... och något säger mig att du kommer bli borta en lång lång tid!
- Håkan Hellström-
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar