leriga vantar, kikärtor och blöta pussar

i galonklädda overaller tulltar småttingarna fram som tjocka korvar. vaggar hit o dit och snubblar fram ute på gården. rammlar för minsta lilla och gnyr där de ligger på marken o inte "kan" komma upp. (visst, de är ganska osmidiga. mycket tyg och sen plast över. som i en påse full med tyg o sen ett barn längst in.) som en sköldpadda på rygg ligger de o sprattlar och gnyr. "du kan själv" och "försök" är vad man säger. hur ska de annars lära sig? vantarna är uppdragna över armbågarna på dem och ändå ramlar de av varannan minut. lera fastnar överallt. inte bara på vantar overallarmar och ben, utan även i ansiktet, håret, mössan, och i olika skrymslen och vrår som det bara inte KAN komma in lera i. där. precis där letar det sig in. suck. blött o geggigt. usch!

någon nyser vid matbordet. en annan klappar mig på kinden med samma hand som nyss torkade bort överflödig mat ur mungipan. en tredje kallar mig "dumma" och en fjärde springer runt, runt, runt, runt, runt, runt när vi ska gå ut i hallen och klä på oss ytterkläder. en femte gör sig lealös och slappnar av i varenda muskel hon har när jag ska ta på henne kläder. en sjätte blänger på mig och säger "neeheee" när jag säger att barnet ifråga ska sluta slåss med pinnar. en sjunde drar försynt i min tröja och mummlar blygt mot golvet "sittaidittknäääh?" en åttonde är blank av svett o ber om vatten efter "rallyracet". en nionde hoppar från en kökspall ner på mattan (jag-menar-bubbelpoolen) och den tionde kommer mot mig med uppsträckta armar och ropar "saaaaaaaraaaaaah" och ger mig en stor blöt puss på kinden o piiiiiper av glädje över att träffa mig. - då. precis då så älskar jag jobbet och vill inte byta bana. men vid närmare eftertanke är detta inte min grej. ett år. sen så kommer jag nog vara nöjd!