Kelso vs Edvin

finns en liten likhet i alla fall.

saken var den att lillebror och storasyster lekte hårfrisör igår.
en snedbena o vips blev det väldigt 70-tal. roligt! ingen längre förklaring.. men kan säga att vi blev barn igen o hade ett stort behov att leka! min frisyr blev jättefin. kanske lägger upp en bild såsmåningom...


(eller också inte)

inte så svensson

irriterad. det kryper i hela kroppen. som myror, kryper o kittlas. inne på falköpings station ska vi vänta 10 min och under den tiden kan jag lösa det I-landsproblem som gjort mig så onödigt irriterad.
-jag kan inte hitta min mp3.
rotar i väskan och det flyger upp t-shirts, hårvårdsprodukter och skor. (tackar mig själv att jag inte lagt underkläder överst och behövt genera den enda medpassageraren i hela vagnen som var "Bengt 55"...)
väl på plats igen med mp3 i öronen och väskan ompackad på hyllan ovan så käner jag mig rätt nöjd. lite trött och seg som man blir när man sitter still. men nöjd. låtarna på mp3 växlar och när takterna till Jozé González låt Heartbeat börjar så känner jag hur det bränner under ögonlocken och utan förvaning så rullar tårarna längst kinderna på mig samtidigt som jag ser ut över de snöklädda åkrarna i Västergötland. kändes (som min syster sa) som i en film. väldigt dramatiskt och filmaktigt. saknade och längtade så mycket.
underbart men hemskt att känslor kan vara så starka. (mest underbart, men hemskt när man inte får vara där man vill. alltid.) efter de 3, 4 tårarna så slutade jag gråta och stirrade tomt ut genom fönstret och åkte bara tåg och lyssnade på musik. var rätt nollställd. men sen, vips så var tårarna där igen o jag fullkomligt bölade. och för att inte göra något regelrätt fel som medmänniska/medpassagerare så försökte jag gråta tyst o snörvlade bara lite medans jag försökte torka tort ansiktet med händerna. (det gick sådär)
på ingång till jkpg skärpte jag till mig. och svalde gråten. skymtade mig själv i fönstret och blev rädd. totalt rödgråten. såg ut som jag-vet-inte-vad. men det får man! det är okej! man är ledsen ibland. och jag var det pga en så underbart bra sak. -för att jag är kär!

livet är en sand...

... som i ett timglas rinner. oh, du dyra liv som tynar och försvinner. låt oss leva upp den lilla tid vi hinner.
ur låten "du och jag" av Stefan Sundström.

o sanden rinner fort i mitt timglas i alla fall. nyss hade jag 7 veckor att göra ingenting på innan jag flyttade. nu är det en vecka och 6 dagar kvar tills jag bytt adress. och dessa dagar kommer att gå snabbt snabbt. åker tillbaka västerut i morgon och jobbar två dagar. sen stannar över helgen o vips är det bara en vecka kvar till flytten. ojoj..

"då har vi kommit fram till Nässjö som är slutstation för detta tåget och vi som har tjänstgjort idag vill tacka för oss och önska en fortsatt trevlig dag och välkommna tillbaka att resa med SJ. då var vi alltså i Nässjö. Nässjö nästa." en glättig kvinnoröst fyller hela tåget i samma stund som vi rullar in på järnvägsknutens spårområde. det är grått ute. klart det är grått i nässjö. staden som är grå-brun och ful. men det är ändå nästan hemma, så det gör inte så mycket hur det ser ut. ska ju ändå därifrån så fort jag kan.plockar ihop mina väskor samtidigt som Lars Winnerbäck sjunger "det hörs ett namn över vitklädda landskap. hörs en röst som är saknad. det bultar till i ett flämtande hjärta. -och piper till i telefon. det är visst nån som är tillbaka." i mitt öra. o jag tänker att det är mig det handlar om. låssas att jag är med i en musikvideo, men känner att det inte riktigt är rätt tid eller plats eller låt, så jag stänger av mp3 för att inte göra bort mig och ev. börja dansa på stationen eller liknande. 13.41 rullade vi in. 13.40 gick bussen till eksjö. HEJ dålig planering! men som guldkant på dagen kom mormiss som ett skott från Granhultet och hämtade mig!

bra dag! (och bullar och frallor med te i köket är också guldkant!)

att slå ihjäl sig

rubriken fick en ny innebörd nyss. jag kom underfund med att det verkligen GÅR att slå ihjäl sig! otäckt!

snön vräker ner på det smälänska höglandet. stilla och rakt ner men det är så mycket att det verkligen vräker ner! hum.. skulle jag gå eller cykla till mormor i detta väder. att gå tar ju längre tid vilket innebär att man är ute i kylan längre vilket skulle kunna göra att jag blir mer förkyld. nej, jag tar cykeln.
väl ute i snön märker jag att det är som att åka skidor utan skidglasögon när det snöar = jobbigt att se något. men jag kniper ihop ögonen och vinglar vidare. lagom fort. orkar inte bli andfådd med mina redan små små astmatiska förkyldningsluftrör. "detta går ju bra" tänkte jag. och rullar ner för den andra backen på de ca 200m jag nu cyklat. sen ligger jag där. på rygg med en cykel över mig. poff. sprattlar i snön och känner mig lite chockad och förvånad. ställer mig upp och borstar bort snö från lår, rumpa och rygg. "ooooooh AAAAAW" på sidan av vaden på högerbenet pulserar det av smärta. "ajajajajajajajajajaj! FY så ONT"!!
står där arg och irriterad och tittar på "snöängeln" jag gjort under min cykel. och titta, där snön är bortviftad från marken av mina panikslagna armar och ben är det ju is. hård, hal, glasklar is. men HUR dum får man bli? det har ju inte direkt varit plusgrader som smält bort den gamla isen innan snön började falla idag. suck. snöig från topp till tå haltar jag hemmåt mellan snöflingorna och känner mig aningen moloken. men, jag slog inte ihjäl mig. bara slog mig. ordentligt!

rubrik.

ändrat igen. men jag är inte nöjd nu heller.. vet inte vad jag ska ha för layout. har letat efter lite ovanligare men hittar ändå ingen som känns bra. fortsatte på temat grön men med lite rutor istället.. äh, det spelar ju egentligen ingen roll!

idétorkan är här.
får ta och vänta tills regnet kommer och ökar tillväxten!

väntan

i mitt varma sovbo vaknade jag upp med en killande känsla i öronen och som övergick i en dov smärta ner i halsen. med pipande luftrör, täppt näsa och kisande trötta ögon hasade jag mig ur värmen i sängen och ut i den kalla morgonen på jakt efter bricanyl och näsdukar. andas in medicinen för första gången på över ett halvår. håller andan och låter den stanna kvar i lungorna en stund. snyter mig och tittar ut genom fönstret. det är grått. puuuh, omotiverad att ens tänka att jag ska göra något av denhär dagen.

jag kan verkligen förstå de människor som blir deprimerade av att vara arbetslösa. jag har bara varit det i några dagar, men det är hemskt! jag tycker om att ha något att göra, känna mig behövd och att hjälpa till. fixar visserligen lite här hemma. men det känns meningslöst. tråkigt och segt. istället för att bli kreativ och göra en massa saker nu när jag har tid så blir jag apatiskt och gör ingenting istället. konstigt. men det är kanske en normal reaktion? att man känner sig lite uppgiven och skiter i allt.

ta dagen som den kommer.. visst det är väl något jag försöker göra. o igår och idag var det att göra ingenting. jag längar och väntar på framtiden. ser inte dagen idag som något mer än ett hinder som jag vill förbi. snabbt! lite hemskt att jag inte tar vara på tiden istället. men jag kan inte. vet inte vad jag ska göra. kan säga att min sysselsättning just nu är att längta. och det är jobbigt kan jag lova. väldigt jobbigt!

vitamin C

idag har jag tillfredsställt mitt vitamin C behov. ätit MÅNGA clementiner och druckit 1,5 liter "ganska god" multivitamin juice. försöker gardera mig mot en alltför stor förkylning varken orkar eller hinner med det just nu. fast, sånt får man ju inte välja själv..

en annan sak som tillfredsställts idag är den frida-abstinensen jag haft. många, många, många dagar utan fniss, prat o tankeläsning. puuh, jobbigt! och att ha flickebarnet uppe i Sattajärvi med finskt mobilnät gjorde inte det hela bättre. men. nu har hon kommit hem! detta firades med Geisha och Strong i min säng! (jag fick ta två av kuddarna och hon fick den som det var minst risk att någon annan än jag sovit på. säger inget, men det verkar som någon har bacillskräck?) vi tuggade glatt i oss de vita minttabletterna med orden: smile, peace, enjoy, love och no drugs på. ("no drugs" är de bästa... så är det bara!)
där låg vi o skrattade åt allt och inget. pratade en massa och tänkte likadant och sen skrattade vi åt att vi kan veta vad den andra ska säga.. känns som att vi träffat varandra varje dag sen studenten. allt det kändes som "vanligt"! som att vi fortfarande gick i skolan och hade åkt hem till mig efteråt och bara snackade strunt. men så är det inte längre. nu är det ekonomi, utbildning och framtid som våra samtal cirklar runt. och självklart relationer av alla slag. hallå? vi är ju faktiskt tjejer.. (o tjejer berättar ju 97% av allt som händer i sina liv för sina vänner. de andra 3% är vad tjejer berättar för sina pojkvänner vad som hänt med tjejkompisarna... hehehe!)

neh, en clementin på det här och dagen är fullbordad. over and out!

fem dagar kvar.

himlen är svart och stjärnklar. månskivan ligger på rygg uppe i det mörk och är inbäddad i en ljus gloria. det biter i kinderna och jag vet att jag kommer ha röda äppelkinder när jag kommer in. luften är så kall i mun, hals, lungor och näsborrar att det känns som den ska frysa sönder mig innuti. men jag fryser inte. nej, för jag är varmare än vanligt och blåser ut bollmande vit rök upp mot den mörka stjärnhimelen och ser den lösas upp och försvinna. (häftigt!) röken från den höga skorstenen stiger långsamt uppåt i den vindstilla luften och svävar bort mot väster. ovanligt, jag vet, men det är inte bara röken som far västerut. mina tankar drar också dit. så som det gula regionståget som avgick från nässjö 19.20.

29 timmar av lycka!