väntan

i mitt varma sovbo vaknade jag upp med en killande känsla i öronen och som övergick i en dov smärta ner i halsen. med pipande luftrör, täppt näsa och kisande trötta ögon hasade jag mig ur värmen i sängen och ut i den kalla morgonen på jakt efter bricanyl och näsdukar. andas in medicinen för första gången på över ett halvår. håller andan och låter den stanna kvar i lungorna en stund. snyter mig och tittar ut genom fönstret. det är grått. puuuh, omotiverad att ens tänka att jag ska göra något av denhär dagen.

jag kan verkligen förstå de människor som blir deprimerade av att vara arbetslösa. jag har bara varit det i några dagar, men det är hemskt! jag tycker om att ha något att göra, känna mig behövd och att hjälpa till. fixar visserligen lite här hemma. men det känns meningslöst. tråkigt och segt. istället för att bli kreativ och göra en massa saker nu när jag har tid så blir jag apatiskt och gör ingenting istället. konstigt. men det är kanske en normal reaktion? att man känner sig lite uppgiven och skiter i allt.

ta dagen som den kommer.. visst det är väl något jag försöker göra. o igår och idag var det att göra ingenting. jag längar och väntar på framtiden. ser inte dagen idag som något mer än ett hinder som jag vill förbi. snabbt! lite hemskt att jag inte tar vara på tiden istället. men jag kan inte. vet inte vad jag ska göra. kan säga att min sysselsättning just nu är att längta. och det är jobbigt kan jag lova. väldigt jobbigt!