irriterad. det kryper i hela kroppen. som myror, kryper o kittlas. inne på falköpings station ska vi vänta 10 min och under den tiden kan jag lösa det I-landsproblem som gjort mig så onödigt irriterad.
-jag kan inte hitta min mp3.
rotar i väskan och det flyger upp t-shirts, hårvårdsprodukter och skor. (tackar mig själv att jag inte lagt underkläder överst och behövt genera den enda medpassageraren i hela vagnen som var "Bengt 55"...)
väl på plats igen med mp3 i öronen och väskan ompackad på hyllan ovan så käner jag mig rätt nöjd. lite trött och seg som man blir när man sitter still. men nöjd. låtarna på mp3 växlar och när takterna till Jozé González låt Heartbeat börjar så känner jag hur det bränner under ögonlocken och utan förvaning så rullar tårarna längst kinderna på mig samtidigt som jag ser ut över de snöklädda åkrarna i Västergötland. kändes (som min syster sa) som i en film. väldigt dramatiskt och filmaktigt. saknade och längtade så mycket.
underbart men hemskt att känslor kan vara så starka. (mest underbart, men hemskt när man inte får vara där man vill. alltid.) efter de 3, 4 tårarna så slutade jag gråta och stirrade tomt ut genom fönstret och åkte bara tåg och lyssnade på musik. var rätt nollställd. men sen, vips så var tårarna där igen o jag fullkomligt bölade. och för att inte göra något regelrätt fel som medmänniska/medpassagerare så försökte jag gråta tyst o snörvlade bara lite medans jag försökte torka tort ansiktet med händerna. (det gick sådär)
på ingång till jkpg skärpte jag till mig. och svalde gråten. skymtade mig själv i fönstret och blev rädd. totalt rödgråten. såg ut som jag-vet-inte-vad. men det får man! det är okej! man är ledsen ibland. och jag var det pga en så underbart bra sak. -för att jag är kär!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar