att slå ihjäl sig

rubriken fick en ny innebörd nyss. jag kom underfund med att det verkligen GÅR att slå ihjäl sig! otäckt!

snön vräker ner på det smälänska höglandet. stilla och rakt ner men det är så mycket att det verkligen vräker ner! hum.. skulle jag gå eller cykla till mormor i detta väder. att gå tar ju längre tid vilket innebär att man är ute i kylan längre vilket skulle kunna göra att jag blir mer förkyld. nej, jag tar cykeln.
väl ute i snön märker jag att det är som att åka skidor utan skidglasögon när det snöar = jobbigt att se något. men jag kniper ihop ögonen och vinglar vidare. lagom fort. orkar inte bli andfådd med mina redan små små astmatiska förkyldningsluftrör. "detta går ju bra" tänkte jag. och rullar ner för den andra backen på de ca 200m jag nu cyklat. sen ligger jag där. på rygg med en cykel över mig. poff. sprattlar i snön och känner mig lite chockad och förvånad. ställer mig upp och borstar bort snö från lår, rumpa och rygg. "ooooooh AAAAAW" på sidan av vaden på högerbenet pulserar det av smärta. "ajajajajajajajajajaj! FY så ONT"!!
står där arg och irriterad och tittar på "snöängeln" jag gjort under min cykel. och titta, där snön är bortviftad från marken av mina panikslagna armar och ben är det ju is. hård, hal, glasklar is. men HUR dum får man bli? det har ju inte direkt varit plusgrader som smält bort den gamla isen innan snön började falla idag. suck. snöig från topp till tå haltar jag hemmåt mellan snöflingorna och känner mig aningen moloken. men, jag slog inte ihjäl mig. bara slog mig. ordentligt!