Du kanske sa nånting som ingen alls förstod och som du ångrade men som du ändå sa.
Du kanske gick ett steg för långt för dom försoffade, så att dom inte såg att det var bra!
Du ville ändra på dig själv och på din värld. Men fick då ofrivilligt se att den var seg.
Livet är en dans på rosor - men det är en dans med svåra steg!
Du ville visa att du fanns och att du levde och att inte allt var lika dött som dom...
Du ville se alternativ i allt som inte var nåt bra och att det gick att göra om!
Du ville bara hjälpa till och vara snäll, mot som som praktiskt taget ingenting förstår.
Du ville bara göra gott och ändå fick du namnet Fröken svår!!
Och du fick höra utav vänner och bekanta; att "Nu tar vi allt, för allting här är vårt"!
Dom sa att framtiden var ljus, nu har dom bil och mat och hus.
Dom sa att ingenting var svårt och du fick höra att livet var en dans på rosor och det blev en dans som stack dig hårt!
-Lars Winnerbäck- <-- För att lyssna
Ja kärevärld. Såhär kan det kännas ibland. Att jag försöker visa vad jag vill och menar och försöker göra bra, fina saker. Men ibland känner jag att det ändå inte "hjälper" känner mig nämligen lite bortglömd ibland, och det har blivit oftare på sista tiden... Som att ingen ser vad jag gjort eller vill hitta på saker med mig... (fast jag blir sedd varje dag). Kan det vara så att mitt bekräftelsebehov har ökat? - Det jag alltid haft mycket av..?! Vore ju galet i så fall! Eller är det så att jag blivit tråkig och att inte lika många vill hitta på saker med mig längre, eller höra av sig till mig längre? Eller är jag mycket sämre på att höra av mig till vänner mot vad jag varit innan? Vårdar jag inte mina kompis-relationer så väl som jag borde? :/ Många frågor. Tror det finns många svar också... Men de kan inte riktigt jag svara på!
Kakorna blev btw fula. :/ (Det finns bilder på facebook för er som är vän med mig där...)
Over and out - godnatt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar